”We rather die in Sweden than in Afghanistan”

Föreliggande uppsats undersöker manliga afghanska ensamkommande ungdomars erfarenheter av fenomenet papperslöshet i Sverige inom årsspannet 2013–2017. Transkriptioner av nio semistrukturerade intervjuer med fem ungdomar utgör studiens empiri och har tolkats enligt den kvalitativa metodansatsen IPA. I övergången från asylprocess till att leva i papperslöshet upplever ungdomarna att de utestängs från såväl trygghet och gemenskap som rättigheter. Övergången innefattar upplevelser av total hopplöshet och självskadebeteende. Ungdomarna erfar en mängd destruktiva känslor och utvecklar strategier för att bemöta dessa. Såväl deras självbild, identitet, utvecklingsmöjligheter som framtidsvisioner påverkas negativt i och med att leva i papperslöshet. Ungdomarnas fokus på överlevnad genomsyrar studiens resultat, återvändande till Afghanistan är inte en möjlighet. Att leva i papperslöshet påverkar och definierar deras livsvärld. Ungdomarna tar stort ansvar och fattar ödesdigra beslut för att överleva. De drömmer om uppehållstillstånd och därmed om möjligheter till liv